Solen
Solen lyste på hennes ansikte och värmde henne intill hennes allra innersta - det här var livet, det var så här det skulle avnjutas, tänkte hon förnöjt, samtidigt som han satte sig bredvid henne, och han kunde inte heller sluta förundras över solens läkande krafter (i sitt stilla sinne tänkte han att de där antika grekerna inte var så dumma - deras solgud, Apollon, var även läkekonstens gud) och gav henne ett lika bländade leende som solen, varpå hon frågade mjukt vad han hade haft för sig denna tämligen sköna och lummiga dag, och han svarade henne att han och tre av hans vänner hade varit nere på stranden och tagit sig ett svalkande dopp - inte för att det hade hjälpt, ty runt middagstid hade det känts som om det vackra eldklotet på himmeln skulle steka dem, så till slut hade de tagit skydd i skuggan av träden i dungen bredvid floden, och efter denna redogörelse försjönk de i tystnad en stund, innan hon makade sig närmare, lade sitt huvud på hans hals och intygade med sin mjuka och melodiska röst att hur mycket solen än lyste, var den inget mot att se hans vackra anlete och leende.
