En/ett publik bar
Den kom till under en latinlektion, när jag och Malin började prata om att res publica måste ha blivit till republik. Konversationen som följde:
S: "En publik bar!"
M: "Va?"
S: "Det är dubbeltydigt!"
M: "Ja... Nej, vänta! Det är tretydigt!"
När vi skulle förklara för de andra, gick det även upp för oss att de fanns en fjärde, om än diskutabel, tolkning.
Och sedan idag, på vägen till filosofin, berättade Malin att hon hittat ytterligare en betydelse. En femtydig fras! Jävligt häftigt, faktiskt. För språknördar, då.
Om man skulle ta och förklara innebörden, för er som inte lyckats hitta fem olika:
1. En publik bar = ett allmänt ställe där man dansar och dricker
2. En publik bar = en folkmassa, som tittar på ett spektakel, bär någonting
3. En publik bar = en bar som liknar en pub
4 ...en publik bar = som en del av en sats, som föregås av exempelvis "Jag såg...", och syftar då på en naken publik
5. Ett publik bar = ett lik på en pub, som bär något
De två sista är väl rätt skeva, men det finns inget språkligt fel i dem! Oj oj oj, Malin. Vi är fanimej kreativa.
.
Tillfälligt avbrott och naturmuppism
Jag måste börja med att ursäkta frånvaron av alster den senaste månaden. Många andra sysslor har kommit i vägen - bl.a. projektarbete, skola över huvud taget (vilket roligt uttryck), söka jobb, stressa sönder mig själv med miljöråd och att hinna med alla mina kära vänner. Vad jag avskyr samhället och dess normer. Bered er på ett inlägg, som kanske egentligen borde ha publicerats på ekohumanist, men eftersom den är sedan länge inaktiv får det bli här.
Kan man inte bara ställa sig utanför normen? Måste man utbilda sig, skaffa pojkvän, jobba, sedan famlij et cetera? Vad händer om man inte vill allt detta (fast egentligen vill jag ju det)? Blir man en "loser"? Kommer det ena med det andra?
Jag vill inte inse om tio år att hela mitt liv är inrutat. Men samtidigt... Vi människor är bra på att drömma och fantisera. Vi ställer oss frågan "Kan jag ställa mig utanför normen?". Redan där ser vi drömmar gå i kras. Vem är det egentligen som står utanför normen idag? De utan arbete, familj, utbildning? Uteliggare, lodisar, alkisar, losers?
Detta leder till en följdfråga: Kan man ställa sig utanför normen, men ändå vara en del av samhället? Eller går dessa hand i hand?
Det är nog viktigt att hitta likasinnade, annars känner man sig nog fången. Det är också extremt viktigt att man lyckas se bortom sig själv, bortom normen, även om man inte står utanför den. För vad säger samhället idag? Du ska se ut såhär och såhär, du ska köpa detta och detta, du ska göra si och så. Klassas man som excentrisk naturmupp om man inte gör det där? Fram tills alldeles nyligen har den excentriska naturmuppismen skrämt mig - jag har velat vara sådan, men inte vågat för min skull och för min familjs och alla människor man känner. Men så tänker man "Vad i hela helvete är det att vara rädd för?!". Jag insåg att jag hindrar mig själv från att tänka bortom normen. Och att inte kunna tänka bortom normen är att inte kunna förändra sig.
Jag har ett recept på välmående excentrisk naturmuppism:
-> 1 del inspiration
-> 1 del mod
-> 1 del likasinnade
-> 1 del positivitet
-> 1 del förmåga att tänka bortom normen
Blanda först förmågan att tänka bortom ramen med likasinnade och låt jäsa tills det känns bra. Blanda sedan ihop inspiration, mod och positivitet i en annan bunke. Rör sedan ned blandningen i den jästa degen och knåda ordentligt. Grädda i luften i valfri tid. Åtnjuts med sällskap och en varm sommarbris!
Dagens boktips: Läs inte Och fjättra Lilith i kedjor. Det var mig en knepig och platt bok.
Dagens musiktips: Another One Bites the Dust - Queen. Man vill bara ställa sig upp och dansa.
Dagens filmtips: Die Fette Jahren Sind Vorbei - bäst!
Dagens visdomsord: Nemo saltat sobrius, nisi forte insanit.
Kommentar: Vilket rus pratar man om? Alkohol? Another One Bites the Dust? Coca-cola?
Vi synes, govänner!
