Inheritence
Första boken, Eragon, är en bra bok. Jag läste den första gången för några år sedan, och då blev jag eld och lågor. Så spännande! Som ung fantasynörd var det precis vad jag letade efter. Christopher Paolini började skriva den när han var femton, och det märks. Den är mycket enkel och inte särskilt filosofisk och djupgående. Men en bra bok ändå.
Andra boken, däremot. Oj oj oj... Den är bra. Riktigt jäkla bra. Nu märker man att Paolini har utvecklats enormt i sitt skrivande. Det kan också vara så att jag läste den andra på engelska. En parentes är att jag har kommit på att man ska läsa böcker på originalspråket, såvida man nu inte kan språket i fråga.
Eldest är en djup beskrivning av något som lika väl skulle kunnat vara verklighet. Det är det som är så läskigt. Allt är vetenskapligt förklarat, till och med magi, med en filosofisk touch. Den behandlar allehanda moraliska frågor, och känns inte längre som en typisk generationsroman.
Har nu börjat läsa första delen i tredje boken, Brisingr (självklart på engelska), och förväntar mig något bortom det vanliga. Tredje boken blev nämligen så tjock att han var tvungen att publicera den i två delar. Andra är inte utkommen än.
Tyvärr är det ingen fantasynörd som läser min blogg, så det känns som att det här inlägget var ganska onödigt, men jag ville bara försvara Eragon lite. Han är en bra kille :)
Och, självklart, en bild:
.
Tankar kring The Twilight Saga
Det började med Om jag kunde drömma. Det var en regnig dag (det är jag ganska säker på i alla fall) och jag var inne på Bokia i Varberg. Som vanligt drattade jag bort till fantasyavdelningen, bara för att återigen upptäcka de dammiga hyllorna med samma gamla böcker som alltid stått där. Jag suckade antagligen och tittade på ungdomshyllan bredvid för att se om Louise Rennison hade något färskt, men icke. Jag ögnade igenom titlarna och det var inte förrän jag var tvungen att böja huvudet framåt, som jag fick syn på Boken. Den hade en snygg och tilldragande framsida och när jag läste på baksidan förstod jag att jag MÅSTE ha den här boken. Tyvärr kostade den 160 kronor och jag hade inga pengar. Istället blev den inköpt i Göteborg ett tag senare.
Och det var så det började, för två år sedan bredvid den dammiga fantasyavdelningen.
Nu har jag precis börjat på fjärde och sista boken om Bella Swan och Edward Cullen av Stephenie Meyer. Mina känslor är blandade. Jag greps otroligt starkt av den första boken, men ville egentligen inte att det skulle fortsätta. Vad är det de säger - alla goda ting är två, three is the magic number och fyra ska vara mitt turnummer? I det här fallet räckte det med det goda, tyckte jag. Självklart är de följande böckerna ENORMT bra, trean bättre än den första till och med, men jag håller fortfarande fast vid att hon skulle lagt av efter den första succén. Det kändes, på något sätt, som om magin i berättelsen dog lite för varje bok, även om man både älskar och hatar att läsa dem.
Låter jag kluven? Et comment! Ska vi säga att jag tyckte att hon skulle slutat, men att jag älskar alla böckerna? Åh, nu är allt kristallklart!
Jag är den bästa bokdödaren, dock. Hur många gånger har jag inte läst om Harry Potter, Måndöttrar, byte-böckerna och Georgia Nicholsons dagböcker? Otaliga. Men det måste också definieras. Jag tror att jag har tre definitioner som gör en bok läsvärd. Det finns bra böcker, det finns jävligt bra böcker och sedan finns det oförglömligt bra böcker. Dessa kan också delas in i seriöshet, djuphet, relevans och intresse.
The Twilight Saga hamnar i oförglömligt bra böcker och får mycket höga betyg i alla underbedömningskategorier. DÄRFÖR tror jag att jag aldrig kommer att läsa om dem. Det är som en dröm om det ideala, ungefär som min syn på vad som borde gjorts och vad som inte borde gjorts i skrivandet av The Twilight Saga - den kommer alltid att finnas som den romantiska idyllen, med bortsuddade kanter och blommor i hörnen och jag tänker aldrig förstöra magin genom att läsa dem om och om igen och analysera varje liten bokstav.
Men sa jag inte också att jag hatade dem? Jo, det gjorde jag. För en bok kan vara så gripande, urlakande, ofattbart ordlöst bra att man mår dåligt. Jag skrev en recension av den första boken för en fantasy-community, men jag tror inte att de som inte läst boken, vilka var en hel del eftersom boken då var väldigt ny, verkligen förstod mina tankar. Och jag skrev att jag förstod att de inte förstod. Helt förståeligt, alltså.
Jag mådde dåligt av boken. Jag fick ångest. Jag grät. Men viktigast av allt, jag berördes. Det är väl meningen? Vad annars är poängen med böcker? Så ja, jag älskar serien, och ja, jag hatar den också.
Men vad i hela friden är det som gör en bok så bra som den är? Vad fasen var det som var så speciellt med Om jag kunde drömma? Nej, det vet jag inte. Den gränslösa kärleken boken behandlade? Den finns i många andra böcker. Förbjuden kärlek? Det finns också. Vampyrer? Har funnits i flera tusentals år. Hennes språk? Det finns de som skriver bättre (om än få). Hennes originalitet? Många författare är originella. Är det allt detta tillsammans? Kanske, men jag kan verkligen inte svara på den frågan. Jag kanske återkommer till det efter Breaking Dawn.
Jag uppmanar alla med vett att läsa dessa böcker. OMGÅENDE. Jag skiter i om folk vill vara ensamma om upplevelsen att ha läst boken (ja, det är en upplevelse), det vill jag också, men det går inte! GAAH! Läs dem, för fan! (Nu fick jag in lite ovårdat språk och svordomar, ungefär så som mitt talspråk brukar se ut)
Bonne nuite, mes copains, et à bientôt!
Lille Dorian
Men jag tycker inte om detta oändliga bladder om en massa filosofiska frågor, som faktiskt är nästan totalt ovidkommande, helt individuella eller ytterst felaktigt besvarade. Jag avskyr Lord Henry - det är en man som, om han funnits i verkligheten, skulle väckt starka hatkänslor hos mig. Han är dock tydligen omtyckt i boken.
Men något som man märker, och som är väldigt komiskt, är att Oscar Wilde skriver väldigt bögigt. Han "anklagades" ju också för att vara homosexuell.
"Lord Henry betraktade honom med en känsla av utsökt njutning. Så olik han nu var
den blyge yngligen han mött i Basil Hallwards ateljé! Hans natur hade utvecklat sig
som ett blomster, hade frambringat blommor av scharlakansröd lidelse. [...] Han
bärgade skörden redan i vårens tid. Ungdomens kraft och lidelse fanns redan inom
honom, men en gryende medvetenhet började skönjas. Det var en njutning att iaktta
honom. Med sitt ansiktes skönhet och sin härliga själ var han en skapelse att beundra."
En homofob (syftar då på resten av hans samtida medmänniskor) hade aldrig uttryckt sig så.
Vi får se vad bokens kvarvarande sidor döljer, och om de är läsvärda eller också fyllda till bredden med filosofiskt bladder.
Ciao!
Ack, dessa böcker
Lista över böcker jag ska läsa inom snar framtid:
- Dorian Grays porträtt - Oscar Wilde
- Brisingr - Christopher Paolini
- Sophies värld - Jostein Gaarder
- Den vita massajen - Corinne Hofmann
- Breaking Dawn - Stephenie Meyer
Lista över böcker jag ska köpa, så fort jag har pengar:
- Språktypologi och språksläktskap - Lars-Gunnar Andersson
- Norstedts etymologiska ordbok - Birgitta Ernby
- Brisingr - Christopher Paolini
- Norstedts svensk-latinska ordbok (varför kan inte latin till svenska också finnas här?) - Ebbe Vilborg
- Tillväxtens sista dagar: miljökamp om världsbilder - Björn Forsberg
